Mitt oberäkneliga underliv

Ja, det fortsätter och ökar. Nu måste jag ha trosskydd och blodet droppar när jag går på toaletten. Blir galen snart! Hur mycket motgångar ska man orka med i det här barnmakeriet egentligen? Har haft konstanta problem med mitt underliv de senaste åren. Bakteriell vaginos, svampinfektioner, urinvägsinfektioner, hpv infektion osv. Ätit oräkneliga kurer med antibiotika men ändå kommer det tillbaka... Och nu detta blodet som aldrig vill sluta droppa. Bryter ihop snart! Nu fattas det bara cancer som kronan på verket så kan alla gå hem och lägga sig sen. Godnatt.

Blöder igen!?

Samma visa som förra månaden har jag börjat blöda runt ägglossning igen. Fattar inte vad det kan vara... Det enda jag kan komma på är att det har börjat efter jag gjorde hydrosonografin av livmodern. Kanske en infektion? Tog tag i det och bokade en tid hos min gyn nästa vecka. Vill inte riskera något inför den sista IVFen. Även fast det inte är så stora chanser vill jag att den lilla chans som finns ska få de bästa förutsättningarna. Ett värdigt avslut på en lång kamp helt enkelt.

En bitter kvinna är en arg kvinna

Har en liten svacka just nu i det psykiska måendet. Tyckte att det har varit lättare i ett par månader, men den senaste veckan har ångesten varit påtaglig och jag har fått tvinga tillbaka gråten till och från. Blir gråtfärdig bara av att tänka på något som har med barn att göra. Lättirriterad och arg för småsaker till mannens stora förtret (förlåt, älskar dig). 

Min dödssjuka vän har haft några upp och nergångar på senaste. Stressen och pressen är påtaglig av att konstant vänta på någons bortgång. Hjärtat värker av vetskapen att aldrig mer få träffa min vän, att hen bara ska försvinna. Idag fick jag dock en insikt som fått mig att se det ur ett nytt perspektiv och ger mig ett inre lugn. 

Jag tänker att en person som dör är som en heliumballong som plötsligt spricker. Det som är inuti återförenas med "alltet" och flyter ut bland oss, blir en del av oss. 

Försvinner aldrig. 

När katten går in i garderoben

Om man har haft ett sjukt djur någongång så vet man att dessa gömmer sig när de mår dåligt. Det är en gammal instinkt att gömma sig för rovdjur för att få dö ifred (eller slicka sina sår och återhämta sig). Lustigt nog är mitt nuvarande beteénde väldigt likt ett skadat djur. Jag gömmer mig för omvärlden och ångesten är MITT rovdjur som lurar runt hörnen, listigt utklädd till en Urban Jungle eller Bogaboo. Och när de nyförlösta kvinnorna väller in på jobbet för att visa upp sina underverk åker skygglapparna upp. Med ett snabbt leénde och kaffekopp i högsta hugg ursäktar jag mig till köket och gestikulerar "kaffesugen".

Har fortfarande inte fått någon kallelse från sjukhuset för att diskutera äggdonation så för ett tag sedan ringde mannen och frågade hur det gick. Det var då vi fick veta mitt nya AMH-värde och vi skulle även få en tid för besök, men icke. Nu är det bara 1,5 månad kvar till det sista ivf-försöket. Och denna väntan gör mig tokig. Försöker fylla mina dagar med jobb, lite träning och god mat. Framför Hemnet drömmer jag mig bort till små kalkstensstugor på Gotlands kust. Helst något invändigt renoveringsprojekt som jag kan lägga min tid på... Eller resor till varma länder, spännande kulturer och nya smaker. Att få leva igen och inte bara sitta och vänta i detta gråa slask på att livet ska börja... Ibland fantiserar jag om att jag bara springer rakt ut, tar sats och hoppar från balkongen.

En positiv sak är att jag får ha kvar jobbet fram till sommarn :)

Tiden flyger tydligen när man blöder

I 10 dagar har jag blödigt fram och tillbaka. Straffet man får när man vill synda lite med sin äkta hälft? Men vi är ju gifta, det är faktiskt tillåtet. Hör du det dumma kropp!

Så varför blöder jag? Trodde att det kunde vara mensen som var tidig, men imorse kom mensvärken med buller och bång. Vaknade obekvämt efter en trevlig kväll med gamla vänner (där jag t o m lyckades förvåna mig själv hur trovärdig min utläggning lät om varför jag inte vill ha barn). Inte redan! tänkte jag, det är för tidigt. Men dra på trissor, när jag läser i bloggen att EXAKT på datumet, den 18:e förra månaden fick jag min mens sist. 

Time flies och om det fortsätter i den här takten kommer nästa försök vara en armlängd bort. Det allra sista!

0,57

Japp, det är mitt AMH värde för tillfället. För 3,5 år sedan låg det på 1,2, för 3 år sedan på 0,32 och nu på 0,57. Märkligt, nu har det alltså ökat istället. Men det är ju fortfarande lågt och egentligen spelar värdet ingen som helst roll utan det är HUR man svarar på hormonerna som är betydelsefullt. Så snart kommer vi bli kallade till kliniken för att diskutera eventuell äggdonation. Glad! :D Är så redo att ge upp mina värdelösa ägg. Men lite ledsen är man ju, för jag vet hur übergulliga våra genetiska barn hade blivit... Men nu blir det übergulliga barn med någon annans ägg så det går jämnt ut :) 

Efter älskog kommer blod, eller?

Röda fläckar på vita lakan. Blir lite orolig när jag helt plötsligt börjar blöda fast det inte är dags för mens ännu. Läser om läskiga sjukdomar... Som cancer, cancer, cancer. Nåt är fel! Men de hittar ju inget... Borde jag boka en tid IGEN hos min gyn? Tänk om det är därför inga ägg fastnar...

Nu är det "bara" två månader kvar till sista IVFen. Må min hemortsgyn ha en skön semester i utlandet. Själv har jag stängt av alla mina känslor tills dess. På återseende.