Födelsedag och osäkerhet inför framtiden

Jag har nu kommit upp till den respektabla åldern 38. Helt sjukt!! Åren bara flög iväg. Speciellt dessa år man försökt yngla av sig...vilket började när jag var 33. Fem år av en jävla kamp, ett krig där jag stött på motgång efter motgång, varit så knäckt att jag krälat på absoluta botten...men jag lever! Jag är inte helt ute ur det mörka men idag kan jag se ljuset, vilket jag inte kunde för ett år sedan. Sorgen kommer alltid bo i mitt hjärta, men jag är inte konstant ledsen och deprimerad som jag har varit. 

Jag har dragit mig undan från många människor, tappat vänskap. Det är ledsamt. Men jag tror tyvärr att det är en av anledningarna till att jag mår bättre, med tanke på att 98% av min bekantskapskrets har fött både ett, två och tre barn under den här tiden, så har jag besparat mig många gravidbesked och födslar som fått mig att må extremt dåligt. Och det är inte någon av dessa personer som har ansträngt sig särskilt mycket för att hålla kontakten heller. De mår mest dåligt av att behöva berätta för mig om alla gravidbesked och födslar...

Just nu umgås jag allra mest med jobbet, min man, mina föräldrar och vår lilla valp :) trivs rätt bra med livet även om min man tycker att jag är för isolerad. 

Men visst tänker jag på barn fortfarande även om jag gärna förtränger den biten också. Har inte ens ringt ivf kliniken och sagt att jag gjort hysteroskopin. Undermedvetet drar jag mig för jag vet att nya försök betyder ny ångest, nya tårar. Vi har två embryon i frysen. En tvådagars och en blactocyst. Jag vill tro på att det kommer fungera, men det är svårt. Jag har gjort så många försök. För många tror jag. Varför skulle det bli annorlunda nu? Visst, det är inte mina ägg och jag har opererat bort mina vätskefyllda äggledare. Det är annorlunda. Men vad händer om det inte funkar nu heller?