Tanken är snabbare än skuggan

Tycker så otroligt illa om att ruva. Hopp och förtvivlan som byts av om vartannat, känslor som bubblar upp till ytan. Man kan ju förstå hur det känns att leva som manodepressiv ett helt liv. Det är som att allt är svart eller vitt. Min hjärna kan spinna iväg i 180 från en sekund till en annan. Ett litet stick i livmodertrakten och innan den känslan försvunnit har jag redan hunnit tänka dessa saker i ultrarapid: 

-förslag på namn

-vem som ska vara gudmor

-vem som ska vara gudfar

-vilken slags barnvagn

-hur jag ska berätta om graviditeten för min sambo 

-att jag inte ska berätta för någon överhuvud taget på x antal månader

HUR är det möjligt att spinna iväg på det här viset undrar ni? Det undrar jag med. För när jag kommer på mig själv med detta ger jag mig en tankemässig örfil som väcker mig ur mitt dilirium. 

Ruvardag 4 är snart till ända och är idag bitchslappad x antal gånger.