Jag läste i någons blogg att de kommit fram till att stressen av ofrivillig barnlöshet påverkar en person lika mycket som ett cancerbesked. Nu är det ju så att barnlöshet inte är en risk för livet på samma sätt som cancer (all heder åt alla som kämpar mot sjukdomen, mina tankar är med er varje dag). Men ibland blir livskvalitén såpass reducerad av en depression att man inte ser någon mening med att leva vidare. Och vid de tillfällena blir barnlöshet en indirekt "dödsdom" med en väldigt låg livskvalité.
Och om vi ska diskutera ruvarsymtom så har jag inga fler än jag brukar ha. Jag har varje ruvning känt mig gravid med ömma bröst, livmoderkramper, starka drömmar och att plötsligt vaknat upp med illamående. Allt detta brukar börja från ruvardag 4 och jag har varje gång trott att det har fäst då, eftersom det passar rent tidsmässigt. Men det har det ju uppenbarligen inte så jag försöker se förbi sånt. Det ENDA som har hänt utöver det vanliga är att jag vaknade upp någon dag i veckan (tror det var i torsdags) och mådde illa (som jag brukar vid ruvning) men det gick inte över. Det blev värre och innan jag hann reagera så satt jag med huvudet i toaletten och kräktes. Efter att ha kräkts försvann det fort och jag somnade om. Jag tror dock inte det hade med ruvningen att göra för det var så otroligt tidigt! Det skulle alltså vara bara 6 dagar efter "ägglossning". Och dessutom har jag inte mått illa igen efter det. Men ni som själva varit med om detta vet att det ändå väcker hopp. Man har ju blivit expert på att sträcka sig efter halmstrån och jag har även analyserat varenda strå de senaste åren till den punkt att jag borde få en doktorshatt. Men dessvärre har varenda en varit fejk.
