Idag, en fallen soldat

Bara en liten bebis? Jag är fyllda 37 år och tanken på flera barn börjar sakterligen försvinna. Det kommer kanske inte hinnas med fler än ett, om det ens blir till ett dvs. Det där familjelivet kommer kanske inte bli som jag trodde. Att ha två, eller tre barn som leker, stojar och bråkar med varann. Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att det iaf blir ett barn. Resten får vi fundera ut sen. Resten känns för girigt just nu. 

Idag har jag varit sängliggande av mensvärken. Brukar endast kapitulera inför smärtan om jag har en ledig dag och tillåta mig vila. I vanliga fall brukar det vara ett tyst kämpande på jobbet med några omgångar till toaletten där jag kan släppa ut smärtan. Resten av tiden sätter jag på mig en mask och visar ingenting utåt för någon. Det finns tillfällen när jag stått och pratat med en kollega, chef eller kund då jag fått såna magkramper som vill tvinga mig falla ihop i fosterställning, men då har jag kämpat för att hålla mig upprätt och låtsats som ingenting. Men inuti min mage pågår ett krig för fullt. Utanför vet ingen någonting.