Bitter Barnlös B*tch

Har mått lite bättre de senaste månaderna. Jag har tagit bort alla sociala medie-appar och väljer mitt umgänge lika noggrant som en hönsmamma väljer dagisplats åt sina barn. Det verkar funka för mig. Däremot känns det lite ensamt ibland för det är ganska mycket jag drar mig undan för. Men det är viktigare att inte rasa ner i det där mörka hålet igen. Med flit satsar jag mest på aktiviteter jag vet att småbarnsföräldrar har svårt att genomföra. Som bio, restaurangbesök. Njuter av långa sovmorgnar på helgerna, podcastlyssning i bubbelbad. Försöker se det positiva med att vara barnlös. Inga måsten utan kan bara sådär en fredag bestämma träff med vänner på en bar. Vilket jag gjorde för första gången på lääänge i fredags. Såklart skulle den tjejen dit som jag skrivit om förut. Hon som blev mamma för ett halvår sen och aldrig kunde sluta prata om sin graviditet med mig och som aaaldrig skulle kunna tänka sig donera ägg (vem har frågat henne?) osv. Såg framför mig hur jag hamnar bredvid henne och blir tvungen att titta på otaliga bebisbilder hela kvällen, fick lite second thougts ifall jag skulle gå, men bestämde mig för att åka iaf trots iskallt regn. Och vad är det människan slänger upp det första hon gör i mitt ansikte? Jo, bebisbilder, bebisbilder, bebisbilder! Bebisen åker shoppingvagn för första gången, bebisen myser med pappan, bebisen sover, bebisen badar i en balja osv osv. Alltså hur kan en människa vara så taktlös? Hon vet om mina problem men har inte under dessa år frågat mig EN enda gång om hur jag mår? Men jag har suttit och lyssnat på hennes självupptagna (lite enerverade malliga) babbel om sin graviditet och nu bebishistorier till leda. Ibland vill jag bara ta henne åt sidan och säga till henne exakt vad jag tycker. Men jag är inte tillräckligt nära med henne för att känna att det är värt det. Dessutom kan det tas fel. Så jag bet ihop och log, försökte visa mig ointresserad "den har jag sett" men då slängdes en ny bild upp istället. Gah! 

Mvh

Bitter Barnlös B*tch