Jag har blivit en fena på att mota bort ångest. Den ligger bakom örat och lurar, ibland hoppar den fram och visar sin fula nuna och då klappar jag till den tillräckligt hårt så att den lägger sig på sin plats igen. Jag vet vilka situationer som göder den, dessa håller jag mig borta ifrån så gott jag kan. Men ibland måste jag utsätta mig för "farligheter" eftersom jag inte vill bli FÖR socialt handikappad. Som för ett par dagar sedan när vi var bjudna på födelsedagsmiddag hos en gammal vän. Han och flickvännen har för några månader sedan blivit föräldrar och när alla kom höll de precis på att natta lillan. Sen satt jag bredvid flickvännen under middagen och motvilligt lyssnade jag på bebisprat och tittade på bilder där bebisen gör si och så. Jag nickade och log men försökte avleda till andra konversationsämnen. Det gick sådär. Sen kom jag ihåg hur svårt det var att få henne att sluta prata om sin graviditet och gravidkrämpor när det begav sig. Kom ihåg att jag tänkte att det måste ju vara så svårt för folk att förstå hur jobbigt det faktiskt är att lyssna på sånt som ofrivilligt barnlös. Få skulle väl babbla på en hel kväll om hur underbart det är att springa midnattsloppet med en rullstolsburen? Ofrivillig barnlöshet är ett handikapp. Men eftersom det inte syns utanpå (förutom bristen på bebisar i famnen) så tänker inte många på det. Jag märker att jag blir mer påverkad än jag vill erkänna för mig själv. Det märks på sömnen.
Nu har jag dock hittat en sak som får mig att helt koppla bort verkligheten, oron för framtiden och känna lycka i stunden. Här och nu. Som en slags meditation. Basket. Kan tyckas vara märkligt och jag håller med. Men sålänge det funkar så spelar det egentligen ingen roll vad det är. Jag har inget lag så jag spelar med mig själv. Så om ni någongång är ute i skymningen och råkar se en ensam tjej som går loss på basketplanen kan det vara jag som bara bollar bort lite ångest :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar